I think the answer is: a circle that has no end.

It’s amazing…how you amaze me.

Det är tidig morgon, Odenplan sover fortfarande och det är -5 ute. Jag ska dra på mig en tjock jacka och gå en promenad runt parken så att nattens dröm lossnar från huden.

För att överleva den kalla vintern trycker jag i mig alla vitaminer som finns, äter enbart frukt och bunkrar alla sorts tillskott i skafferiet. I brist på ljus solar jag solarium och ser till att sova mycket och vakna tidigt. Att vårda kroppen med bubbelpool, massage, träning, behandlingar, oljor och krämer hjälper mot tröttheten. Till veckan ska jag till min naprapat och sedan ska vi lyxa till det med thaimassage, har jag bestämt. När våren kommer ska jag boka tid för fotbehandling och Botox, sedan är jag i perfekt form inför sommaren. 45 kilo och 1 mil på hemlig tid är mitt mål. Oh fucking yes.

Caféhäng och brunch, solen skiner och jag med den.

You know, just because people do horrible things…it doesn’t always mean they’re horrible people.

Svett är bara fett som gråter. I morse slog jag ett personligt rekord på crosstrainern och sänkte sedan ner kroppen i bubbelpoolen som belöning.

Just nu har jag två nakenhundar som försöker ta sig in under mitt täcke så jag har kapslat in mig i ett lakan för att skydda mig. Mitt barn ligger och sparkar sina feberdrömmar mot mina revben, grannarna har fest och mina muskler värker. Livet är så jävla vackert.

Nästa vecka ska vi till STG för första gången. Jag är så nervös å min dotters vägnar att jag kommer att kräkas i en buske utanför träningshallen.

Dirty little world

Vet ni vad jag gör när jag är helt ensam, när ingen ser mig, för att uppnå fullständig tillfredsställelse?

Jag städar. Jag slänger allt som kommer i min väg och skrubbar varenda vrå tills fingrarna blöder av all stålull. Jag lyssnar på musik och vecklar ut mina tentakler i jakt på saker som inte fyller någon funktion. Jag älskar att rensa (i mitt fall betyder det att jag kastar teckningar och tomma kartonger i brist på annat) och fascineras av människor som samlar saker. Vilken ångest, hur står ni ut?

Jag äger inte ens ett förråd, skulle jag göra det skulle hänglåset vara det enda innehållet.

I morse vaknade jag så där löjligt lycklig. Alla i min närhet avskyr dagarna jag älskar allt och eftersom min självkännedom klassas som grav vet jag varför. Jag pratar oavbrutet (vilket jag förvisso gör oavsett mental status) och insuper varenda melodi och människa som om det vore min sista dag ovan jord.

Det här med att bilder ska relatera till text blev dock inte så lyckat.

Friends don’t let friends do stupid things…alone.

Efter fjorton timmars migrän är jag åter återställd. Att kräkas upp kiwi är ingenting jag rekommenderar, jag har skavsår på tungan och i halsen. Visserligen kanske det inte är så hälsosamt att trycka i sig nio stycken kiwi med skal på, men mitt blodsocker var i fara och det stod mellan en påse kiwi och en förpackning bitsocker. Nöden har, som vi tidigare konstaterat – inga lagar överhuvudtaget.

Jag saknar Swarowski. Jag saknar oss så jävla hårt att det ilar mellan revbenen. Jag måste trycka in lite tid i min kalender och sedan boka en tågbiljett. Det är för övrigt en av sakerna jag alltid sysselsätter mig medan jag snyter hjärnvätska ur näsan, jag dikterar små listor på människor jag saknar. Linda, Johanna, Jonas, pappa, Jölle, Antonia, Erik, Janina, Mia…sedan tar jag dem i bokstavsordning och någonstans mitt i sorterandet brukar jag lyckas somna.

Ibland är mänskligheten så jävla äcklig att jag mår illa. Människor pratar om sorg och hur de trycker i sig piller som framkallar lycka så att de kan gå utanför dörren och må balanserat, för här i Sverige får man minsann lycka levererat i flytande form. För det är det allting handlar om, att må balanserat. Inte för bra, då riskerar man att leva i en inbillad illusion. Man får inte må för dåligt heller, för då är man nervsjuk och har man sjuka nerver måste man trycka i sig lyckopiller och bli balanserad fort som fan innan det är försent. Varför är folk så jävla veka? Vad fan är ni gjorda av, bomull? Livet gör ont, livet är orättvist, människor får det dem får och det finns ingenting du kan göra åt saken förutom ditt bästa med det du har där du är. Nu klassas jag visserligen varken som nervsjuk, deprimerad eller på något sätt avvikande från normal mental status men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig öppna min mun och trycka i mig tabletter som gör mig lite lycklig och lite mindre olycklig. Jag kan dessvärre inte utveckla min poäng med den här armadan med politiskt inkorrekta synpunkter utan att bli för personlig, så jag slutar här av respekt för människor i min närhet. Jag borde radera det här. Jag borde åtminstone säga någonting konkret. Vissa vill väl helst krypa runt inlindade i bomull medan andra klarar sig trots taggtråd runt knäskålarna, det är väl inte svårare än så.

Oh no, what have I done?

Jag ger upp det här med att  move things around on the web trots att det sägs att  CSS is not very hard to learn för hittills har det ju bara gått åt helvete varje gång. Om jag mot förmodan har en webbdesigner som trots risk för kraftig panik-ångest läser min blogg, var god och mejla mig omgående.

 

Om någon hade berättat för mig för fem år sedan att om fem år kommer jag att bo i Vasastan och älska två nakenhundar skulle jag förmodligen dragit några sarkastiska fraser till mitt försvar. Nu är det ju så här att det var så det blev. Det här med att jag skulle bli en fattig skribent, bo i en svindyr etta på Söder och öva på svåra ackord hela nätterna hände aldrig. Istället hamnade jag i en tvåa på Odenplan med två hundar och två jobb. Eller om det nu är tre, jag minns inte riktigt. Gitarren försvann någonstans i flytten och drömmarna om Södermalm med den. Fan, vad bitter jag lät nu. Jag är inte bitter, det här kallas i folkmun ”reflektioner” för er som inte förstår bättre.

I början av veckan tillbringar jag alltid en hel förmiddag framför datorn, för att krafsa ihop alla datum och tider som kommer i mejl- och sms-form. Om jag inte hade mina holy moments skulle min vardag krascha ihop. Adresser, deadlines, vaccinationer, läxor, möten, capoeira, inbokade luncher, skridskor, föräldramöten, playdates, blanketter, arbetstider, arbetsplatser och fikadejter – allt ska pressas in innan livet kommer emellan.

För er som följer min hälsoföljetong kan jag meddela att det går riktigt bra med mina Shakira-Beyonce-övningar, men huruvida min sex appeal består förtäljer inte historien, så jävla sexigt är det inte att ligga och jucka mot taket med särade ben. Nackdelen är att jag rasar i vikt när jag springer så min rumpa försvinner alltmer trots ihärdiga övningar. Jag har ett kilo muskelmassa kvar tills jag är nöjd, det betyder att vågen kommer att stå på fyrtiosex kilo när semestern börjar.

Holy moments skall förtjänas. I morse sprang jag exakt tusen meter med sjutton kilogram barn på ryggen, så i kväll får jag dispens till att ligga och glo på repriser med ett glas vin i handen.

.

Trends come and go, but thin is always in.

I morse vaknade jag med två nakenhundar i ansiktet, tog en tidig morgonpromenad till solariet, somnade om med Anouk i öronen och vaknade av att jag slog skallen i ljusrören när det slocknade. I morgon är en viktig dag, jag ska pendla till en annan stadsdel och se om min vardag vill bosätta sig där. Mentalt alltså.

In three words I can sum up everything I’ve learned about life: it goes on.

I morse när jag vaknade kändes det som att det skulle börja rinna hjärnvätska ur näsan men jag kom undan, det betyder att jag ligger plus på karmakontot igen.

Nu ligger jag med mina nakenhundar under täcket och en fjunig människa mot ryggen. Livet är så jävla fint så att jag inte kan somna.

Ni som inte har mig på Wordfeud och känner för att förlora, let me know.

Resten av er, god natt.

Where, who, how, why?

Jag är inte riktigt bekväm med att husera utanför tullarna. Eftersom jag både bor och har alla mina jobb i innerstan brukar jag vanligtvis inte utforska förorterna och således försämras mitt lokalsinne avsevärt. I morse hade jag ett möte i Sundbyberg och innan jag kom dit hade jag hunnit besöka både Rinkeby och Solna Centrum. Jag är talanglös.