Efter fjorton timmars migrän är jag åter återställd. Att kräkas upp kiwi är ingenting jag rekommenderar, jag har skavsår på tungan och i halsen. Visserligen kanske det inte är så hälsosamt att trycka i sig nio stycken kiwi med skal på, men mitt blodsocker var i fara och det stod mellan en påse kiwi och en förpackning bitsocker. Nöden har, som vi tidigare konstaterat – inga lagar överhuvudtaget.
Jag saknar Swarowski. Jag saknar oss så jävla hårt att det ilar mellan revbenen. Jag måste trycka in lite tid i min kalender och sedan boka en tågbiljett. Det är för övrigt en av sakerna jag alltid sysselsätter mig medan jag snyter hjärnvätska ur näsan, jag dikterar små listor på människor jag saknar. Linda, Johanna, Jonas, pappa, Jölle, Antonia, Erik, Janina, Mia…sedan tar jag dem i bokstavsordning och någonstans mitt i sorterandet brukar jag lyckas somna.
Ibland är mänskligheten så jävla äcklig att jag mår illa. Människor pratar om sorg och hur de trycker i sig piller som framkallar lycka så att de kan gå utanför dörren och må balanserat, för här i Sverige får man minsann lycka levererat i flytande form. För det är det allting handlar om, att må balanserat. Inte för bra, då riskerar man att leva i en inbillad illusion. Man får inte må för dåligt heller, för då är man nervsjuk och har man sjuka nerver måste man trycka i sig lyckopiller och bli balanserad fort som fan innan det är försent. Varför är folk så jävla veka? Vad fan är ni gjorda av, bomull? Livet gör ont, livet är orättvist, människor får det dem får och det finns ingenting du kan göra åt saken förutom ditt bästa med det du har där du är. Nu klassas jag visserligen varken som nervsjuk, deprimerad eller på något sätt avvikande från normal mental status men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig öppna min mun och trycka i mig tabletter som gör mig lite lycklig och lite mindre olycklig. Jag kan dessvärre inte utveckla min poäng med den här armadan med politiskt inkorrekta synpunkter utan att bli för personlig, så jag slutar här av respekt för människor i min närhet. Jag borde radera det här. Jag borde åtminstone säga någonting konkret. Vissa vill väl helst krypa runt inlindade i bomull medan andra klarar sig trots taggtråd runt knäskålarna, det är väl inte svårare än så.
Öh. Är inte skalet giftigt?
Om inte annat är det ju ..stubbigt.. som en nyrakad pojkrumpa ungefär.
Men det är klart.. det kanske kan finnas en tjusning med det med?!
Du borde äta piller och sluta döma människor.
Tack!
För dagens skratt.
Jag står för att jag äter SSRI preparat, såkallade lyckopiller. Det har inget att göra med att jag inte kämpar. För jag har slitet som ett djur sedan barnsben, i dagsläget gör jag allt för mina barn och skyddar dom. Därav så har jag påbörjat SSRI preparat för att mina barn skulle kunna få en mamma igen och inte en bitterfitta som inte orkade kliva upp ur sängen.
Men även D-vitamin brist gör en väldigt sjuk och deprimerad. Så där kan jag hålla med att läkaren kanske skriver ut till för många utan att kolla bakgrunden. Ibland räcker det att medicinera med höga doser med D-vitaminer.
Jag menar givetvis inte att hoppa på någon. Det finns säkert skäl till att preparatet används och är lagligt, men jag har väldigt, väldigt svårt att tro att det är den enda lösningen, om man ser till hur det ser ut i andra länder och hur befolkningen klarar sina “toppar och dvalar” trots värre omständigheter.
Nä förstår att du inte hoppat på just mig, blev bara tvungen att förklara min sida av den mörka sidan. Jag vet hur dom deprimerade känner sig. Det är inte enda lösningen att ge ut preparat, dom läkare jag gått till så hänvisar dom även till psykolog. Plus att man får komma på återkontroller rätt ofta för bedömning av att man är satt på rätt medicinering. Finns så många olika anledningar till depressioner. Bipolär sjukdom är också farligt, många som blir behandlad med antidepressiva fast att det är bromsmedicin dom behöver för en sjukdom uppe i hjärnan. Kollar man inte upp depressioner så kan man gå med dolda sjukdomar, så jag tycker snarare att alla ska gå på rutinkontroller hos läkaren för att kolla upp sina depressioner istället för att försöka kämpa sig ur dom själva.
I “andra länder” har dom kanske inte råd i sådana fall och dom får istället stå ut med att må dåligt. Sedan är nog svenskar rätt ärliga och utåtriktade. Berättar om sådana här preparat medans det är tabu i andra länder att må dåligt. Man håller det inom familjen, om ens det.
SSRI preparat är inte farligt och påverkar ingenting förutom att du klarar av att ha en normal vardag. Att kunna skratta för att man tycker det är roligt och inte för att man vet att man måste skratta.
Svårt att förklara om man inte varit nere på botten själv. Men jag lovar dig att SSRI är guld värt för många, för att orka vara kvar.