Vet ni vad jag gör när jag är helt ensam, när ingen ser mig, för att uppnå fullständig tillfredsställelse?
Jag städar. Jag slänger allt som kommer i min väg och skrubbar varenda vrå tills fingrarna blöder av all stålull. Jag lyssnar på musik och vecklar ut mina tentakler i jakt på saker som inte fyller någon funktion. Jag älskar att rensa (i mitt fall betyder det att jag kastar teckningar och tomma kartonger i brist på annat) och fascineras av människor som samlar saker. Vilken ångest, hur står ni ut?
Jag äger inte ens ett förråd, skulle jag göra det skulle hänglåset vara det enda innehållet.
I morse vaknade jag så där löjligt lycklig. Alla i min närhet avskyr dagarna jag älskar allt och eftersom min självkännedom klassas som grav vet jag varför. Jag pratar oavbrutet (vilket jag förvisso gör oavsett mental status) och insuper varenda melodi och människa som om det vore min sista dag ovan jord.
Det här med att bilder ska relatera till text blev dock inte så lyckat.
