Svett är bara fett som gråter. I morse slog jag ett personligt rekord på crosstrainern och sänkte sedan ner kroppen i bubbelpoolen som belöning.

Just nu har jag två nakenhundar som försöker ta sig in under mitt täcke så jag har kapslat in mig i ett lakan för att skydda mig. Mitt barn ligger och sparkar sina feberdrömmar mot mina revben, grannarna har fest och mina muskler värker. Livet är så jävla vackert.

Nästa vecka ska vi till STG för första gången. Jag är så nervös å min dotters vägnar att jag kommer att kräkas i en buske utanför träningshallen.

Jag städar. Jag slänger allt som kommer i min väg och skrubbar varenda vrå tills fingrarna blöder av all stålull. Jag lyssnar på musik och vecklar ut mina tentakler i jakt på saker som inte fyller någon funktion. Jag älskar att rensa (i mitt fall betyder det att jag kastar teckningar och tomma kartonger i brist på annat) och fascineras av människor som samlar saker. Vilken ångest, hur står ni ut?

Jag äger inte ens ett förråd, skulle jag göra det skulle hänglåset vara det enda innehållet.

I morse vaknade jag så där löjligt lycklig. Alla i min närhet avskyr dagarna jag älskar allt och eftersom min självkännedom klassas som grav vet jag varför. Jag pratar oavbrutet (vilket jag förvisso gör oavsett mental status) och insuper varenda melodi och människa som om det vore min sista dag ovan jord.

Det här med att bilder ska relatera till text blev dock inte så lyckat.

Jag saknar Swarowski. Jag saknar oss så jävla hårt att det ilar mellan revbenen. Jag måste trycka in lite tid i min kalender och sedan boka en tågbiljett. Det är för övrigt en av sakerna jag alltid sysselsätter mig medan jag snyter hjärnvätska ur näsan, jag dikterar små listor på människor jag saknar. Linda, Johanna, Jonas, pappa, Jölle, Antonia, Erik, Janina, Mia…sedan tar jag dem i bokstavsordning och någonstans mitt i sorterandet brukar jag lyckas somna.

Ibland är mänskligheten så jävla äcklig att jag mår illa. Människor pratar om sorg och hur de trycker i sig piller som framkallar lycka så att de kan gå utanför dörren och må balanserat, för här i Sverige får man minsann lycka levererat i flytande form. För det är det allting handlar om, att må balanserat. Inte för bra, då riskerar man att leva i en inbillad illusion. Man får inte må för dåligt heller, för då är man nervsjuk och har man sjuka nerver måste man trycka i sig lyckopiller och bli balanserad fort som fan innan det är försent. Varför är folk så jävla veka? Vad fan är ni gjorda av, bomull? Livet gör ont, livet är orättvist, människor får det dem får och det finns ingenting du kan göra åt saken förutom ditt bästa med det du har där du är. Nu klassas jag visserligen varken som nervsjuk, deprimerad eller på något sätt avvikande från normal mental status men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig öppna min mun och trycka i mig tabletter som gör mig lite lycklig och lite mindre olycklig. Jag kan dessvärre inte utveckla min poäng med den här armadan med politiskt inkorrekta synpunkter utan att bli för personlig, så jag slutar här av respekt för människor i min närhet. Jag borde radera det här. Jag borde åtminstone säga någonting konkret. Vissa vill väl helst krypa runt inlindade i bomull medan andra klarar sig trots taggtråd runt knäskålarna, det är väl inte svårare än så.

Om någon hade berättat för mig för fem år sedan att om fem år kommer jag att bo i Vasastan och älska två nakenhundar skulle jag förmodligen dragit några sarkastiska fraser till mitt försvar. Nu är det ju så här att det var så det blev. Det här med att jag skulle bli en fattig skribent, bo i en svindyr etta på Söder och öva på svåra ackord hela nätterna hände aldrig. Istället hamnade jag i en tvåa på Odenplan med två hundar och två jobb. Eller om det nu är tre, jag minns inte riktigt. Gitarren försvann någonstans i flytten och drömmarna om Södermalm med den. Fan, vad bitter jag lät nu. Jag är inte bitter, det här kallas i folkmun ”reflektioner” för er som inte förstår bättre.

I början av veckan tillbringar jag alltid en hel förmiddag framför datorn, för att krafsa ihop alla datum och tider som kommer i mejl- och sms-form. Om jag inte hade mina holy moments skulle min vardag krascha ihop. Adresser, deadlines, vaccinationer, läxor, möten, capoeira, inbokade luncher, skridskor, föräldramöten, playdates, blanketter, arbetstider, arbetsplatser och fikadejter – allt ska pressas in innan livet kommer emellan.

För er som följer min hälsoföljetong kan jag meddela att det går riktigt bra med mina Shakira-Beyonce-övningar, men huruvida min sex appeal består förtäljer inte historien, så jävla sexigt är det inte att ligga och jucka mot taket med särade ben. Nackdelen är att jag rasar i vikt när jag springer så min rumpa försvinner alltmer trots ihärdiga övningar. Jag har ett kilo muskelmassa kvar tills jag är nöjd, det betyder att vågen kommer att stå på fyrtiosex kilo när semestern börjar.

Holy moments skall förtjänas. I morse sprang jag exakt tusen meter med sjutton kilogram barn på ryggen, så i kväll får jag dispens till att ligga och glo på repriser med ett glas vin i handen.

I morse vaknade jag med två nakenhundar i ansiktet, tog en tidig morgonpromenad till solariet, somnade om med Anouk i öronen och vaknade av att jag slog skallen i ljusrören när det slocknade. I morgon är en viktig dag, jag ska pendla till en annan stadsdel och se om min vardag vill bosätta sig där. Mentalt alltså.

I morse när jag vaknade kändes det som att det skulle börja rinna hjärnvätska ur näsan men jag kom undan, det betyder att jag ligger plus på karmakontot igen.

Nu ligger jag med mina nakenhundar under täcket och en fjunig människa mot ryggen. Livet är så jävla fint så att jag inte kan somna.

Ni som inte har mig på Wordfeud och känner för att förlora, let me know.

Resten av er, god natt.

Den senaste tiden har jag strukturerat min tillvaro, den har ju varit minst sagt ostrukturerad en längre tid, närmare bestämt i nio månader. Jag har jobbat sönder min älskade kropp med tillhörande själ och så har jag dessutom prioriterat lite fel när det gäller mina prioriteringar. Nu är ordningen återställd och våren ser bokstavligt talat ljus ut.

jag har inte borstat håret på en vecka. Det beror på att jag såg ett inslag i Aftonbladet om en träningsmetod som ska resultera i en Shakira-Beyonce-aktig rumpa, så jag prioriterar att stå i sängen och slaviskt göra kissande hunden och bakåtsparkar om kvällarna.

Om ni har frågor om Stockholms truppgymnastikföreningar är ni välkomna att mejla, jag börjar kunna alla utantill. Medan jag står i min Shakira-position har jag datorn framför mig och letar tävlingsinriktade gymnastikföreningar. Det finns alldeles för många klubbar med icke-tävlingsinriktad miljö, det är helt fel filosofi i mitt tycke. I min omgivning diskuteras det en hel del om huruvida barn ska tävla eller inte, men om de inte lär sig vinna och förlora nu, hur kommer en mental spark att kännas sen? Att lära sig att hantera lycka, avundsjuka, adrenalinkickar, vänskap, bitterhet, ilska, glädje, tålamod, motivation, nervositet och mod, är inte det lite av vad livet går ut på?

När jag klev utanför dörren mötte jag Loreen, kvinnan med den där rösten som sliter ut alla inälvor man äger och har. Vissa människor är bara så vackra att jag vill stoppa dem i min gitarrlåda och ha dem där inuti för evigt. Om Loreen har lust att tillbringa resten av sitt liv i min gitarrlåda förtäljer inte historien men vi ska ses senare i veckan i alla fall.

Jag har tagit Feng Shui till en helt ny nivå. Jag fick för mig att vi inte behöver någon soffa och sålde den i dag. Hur jag tänkte där vet jag inte riktigt men det känns bra.

I morgon ska vi på capoeira. Visserligen är det en icke-tävlingsinriktad aktivitet men det gör ingenting, capoeira är så jävla vackert.

Efter att ha googlat priserna på SPA och konferensanläggningen har jag bestämt mig för att prioritera lite när det gäller mina kraftiga cravings efter materiella ting. Det gick hur bra som helst tills jag fick syn på ett par rosa Hunter’s i miniatyr, resten är historia.

Om några månader ligger jag och Swarowski bakfulla med heta stenar på ryggen. Oh, sweet baby love vad jag älskar min vän.